Stången ger vika, ty jag har lagt mitt kornblå SL-kort på den display som nu lyser upp grönt och välkomnande.
Jag är på tunnelbanan, i spärren.
Den äldre mannen hindrar mig bryskt från att passera... Han tränger sig förbi, med sin tunga, tunga rock. Fiskbensmönster. Harris Tweed? Oj, en sådan är inte billig, tänker jag. Det är Morgan Freeman. Han är knappast död, men jag skymtar att hans ansikte är åldrat och ansatt av pigmentfläckar.
Han är stressad, den krumma gången är den gamles sätt att visa stress, får jag för mig.
Han tappar paketet han bär på, men märker det inte, försvinner hastigt, kanske omedelbart.
Det är inslaget i en mörkt grå kanvas, med sådan patina att det inte är lätt att säga om det en en gång varit helt svart.
Jag plockar upp det, och tittar på paketet... Eller föremålet. Det är ett grytlock, med en fläns djup som en handflata, sprucket bakelithandtag och omkrets som den största ridecymbal. Tjugotvå tum.
-Det här är inte billigt, tänker jag.
Locket måste återföras till sin rättmätiga ägare, och det måste hemmahöra i köket som ligger en trappa upp. Storköket.
Väl där är kaklet som pryder väggarna vitt, och plattorna inte mer än en decimeter stora.
Kökschefen tittar på mig.
Jag räcker honom grytlocket.
-Det här är inte billigt, säger han.
-Det här är inte billigt, men här kan du inte vara.